Farväl U-M

Folk kommer och går. Man träffar många människor i livet. En del bara tillfälligt och andra blir en del av ens liv. Vissa håller man kontakten med, andra hör man aldrig av igen. Vissa saknar man medan andra är man mest glad över att slippa.
Vad jag än tycker om alla dessa människor som korsat min väg så är dessa möten alltid intressanta tycker jag. Kan ibland känna att jag skulle vilja hålla kontakten med fler.
En av dem jag hoppas behålla kontakten med är U-M. Jag har haft förmånen att få arbeta tillsammans med honom i ett års tid. Under det året har jag tagit denna härliga människa till mig mer än de flesta andra under en så kort period. Han delar min skruvade humor till exempel. Visserligen gör ju alla det men han är en av få som vågar visa det också.
Och trots att det är en kollega och vi bara arbetat tillsammans i ett år vill jag kalla honom min vän. Nära vän vill jag nog till och med sträcka mig till. Han imponerar på mig på många sätt. Inte bara det sociala utan han är väldigt intelligent också.
Idag är hans sista dag som min kollega. Han ska börja på ett annat jobb. Kanske beror det på att han inte tycker samma saker om mig? Vad vet jag?
Det kommer i alla fall bli tomt utan honom. Och jag hoppas verkligen att han kommer att vara en av dem jag fortsätter att hålla kontakten med.
Nu har jag förmånen att ha flera personer på jobbet som jag både trivs med och beundrar på olika sätt. Men ingen av dem är ju U-M. Han är den enda som till exempel upprättat en personlig dödslista - och placerat mig överst på den. Hedrande...

Jag önskar honom i alla fall all lycka med sitt nya liv och att han kommer att trivas även med sina nya kollegor. Naturligtvis kommer dessa inta att vara lika fantastiska som jag är, men de kan ju vara bra ändå. Kanska kan de lära honom att balansera en halvfull kaffemugg mellan skulderbladen medan han gör pushups? Det var en av sakerna jag och Å aldrig lyckades med.

Jag kommer att sakna dej U-M!

Vi hörs!

Ny sport

Cykling är en ny sport. I alla fall för mej om vissa får som de vill. Det är inte helt taget ur luften, uten det finns faktiskt en anledning:
Jag och FE på jobbet är Sveriges tredje bästa mustaschkampare 2011.
På grund av detta fick vi - tillsammans med andra mustaschmästare - åka till Bologna tillsammans med bland andra Kennet Andersson för att bland annat se på fotboll.


Mer om detta kommer jag att ta en annan gång.
För nu ska det handla om cykling.


Tvåa i Mustaschkampen kom Roberto Vacchi som hade med sig Anders Adamsson.
Dessa två härliga människor fick mig att lova att ge cykelsporten ett ärligt försök att fånga mitt intresse.
"Jag får väl offra mig för den goda sakens skull", tänkte jag.


Men nu är det så att jag faktiskt ser fram emot det. Inte för att jag har tänkt tokfölja cykling eller så. Inte enligt planerna i alla fall. Men man kanske blir biten precis som många andra.
Man får i alla fall ta det lugnt i början så jag inte råkar ut för mental punktering eller nåt.
Hittills har det bara varit en bra bakfyllesport att slumra på soffan till. Monotont på nåt vis. (Roberto fick nog kväva en impuls att klappa till mej när jag sa så).
Men han behöll sitt lugn och propagerade för att få två tittare till.
Och tillsammans med Adamssons uttalade passion för sporten kan det ju bara vara bra.


Årets mål är att följa Tour de France. Det ska visst vara kul.
För er som inte vet vad det är så är det en massa människor cyklar fort och långt.
De hade nog bråttom som små, men ingen tillgång till moped. Eller nåt sånt.
Självklart blir det på Eurosport jag följer det. Där är det RV och AA som kommenterar.


Och de har lovat att det är bra. Och varför skulle de ljuga?


Fast det är ett tag kvar tills dess. Jag kanske smyger igång med nån annan tävling tidigare.
Och peppar lite här. 

 
Använd hjälm!

Trevligt trevligt...

Vi hade finfrämmande i helgen.
Ett sånt där "när vi ändå har vägarna förbi" - besök norrifrån i lördags.
Vägarna förbi betyder i detta fall att man är inom en 10-milsradie.
Vi inte ses så ofta och vi hade inget inbokat så det var mycket välkommet.
Och vem kan tacka nej när man föräras ett besök av två Combat-Campare?

Efter att vi ätit lunch var det dags för lite geocaching. Hittade till slut en nedgräven sådan i skogarna kring Mellbystrand.
Gästerna ville även passa på att känna lite på havet så det blev en tur på stranden också.
Kallt som Sören var det.
Jag nöjde mig med att se på när O bekräftade det faktum att även havsvattnet var kallt.

När Combat-polarexpeditioner måste man energikompensera.
Efter lite överläggning kom vi fram till att sannolikheten att vi ska få den näring vi är ute efter blir större om vi åker till Halmstad.

Det visade sig tyvärr att det fanns ett par för oss okända parametrar som vi inte tagit med i vår beräkning:

• I Halmstad äter man ute när man fått lön.
• I Halmstad hade man stängt igen halva den restaurang vi hade som förstaval.

Om det senare berodde på att det var vintersäsong, att det var lönehelg eller om de helt enkelt bara ville jävlas med oss hade vi ingen lust att ta reda på.
Vi var ju hungriga.

Så det blev till att leta vidare.

Ett vältajmat stopp på en icke übertydligt namngiven restaurang resulterade i att vi fick ett bord för fyra.
En snabb blick menyn och de övriga gästernas tallrikar satte fart på i alla fall min salivproduktion.

Personalen var trevlig i alla fall. Maten var ok. Inte mycket mer.
Jag beställde in "Sauterade jätteräkor med kryddat örtsmör & vitt bröd" till förrätt.
Det lät ju gott och proffsigt. Om jag inte riktigt förstår namnet på maträtten måste det ju vara sån där finmat.
"Sauterat" låter ju som franska. Eller finska. Jag kör på franska för det känns proffsigare.
Så här såg det ut i alla fall (efter att jag ätit 2 räkor och en brödbit):




Tre mackor och fem räkor i rödbrun olja som smakade.... olja... och lite rödbrunt...
Inte så imponerande. Men  det gick att äta utan att tycka illa om det i alla fall.

Till varmrätt föll mitt val på "Ugnsbakad kycklingfilé med ädelost, grönsaker och purjolöksstekt potatis".
Inga konstiga ord här, men står det "ädelost" blir jag alltid lite extra intresserad.

Såsen var god. Kunde varit lite mer ädelostsmak, men helt ok.
Kycklingfilén smakade inte. Men den var inte torr i alla fall.
Misstänker att kocken tänkte på hur han skulle lösa världsfreden i stället för att krydda när han lagade min mat.
Uppläggingen tyder i alla fall på det:




Det är nog så att:
"Du vill ha fred på jorden men får leva med att det är konflikter".
"Du kan välja kött på skalan Rare till Well done, men får leva med att köttet serveras medium-well".

Det fick i alla fall A erfara. Hungern gjorde att köttbiten gick ner ändå.
Och mätta blev vi.
Tillräckligt mätta för att inte orka med någon efterrätt. Vi kom överens om att börja med efterrätten nästa gång.

Istället får ni se ett par bilder på bordsgrannarnas val:



"HÄRLIG CHOKLADTRYFFEL med spännande smak" hette den här tärningsstora chokladbiten.
Eftersom jag inte smakade kan jag inte bedöma smaken.
Men det visuella intrycket var: En chokladbit från en Aladdin-ask till priset av halva asken.
Vet inte om det var varken härligt eller spännande.

Glassen såg i alla fall lite spännande ut:



Den här efterrätten hade det fantasieggande namnet "VANILJGLASS med chokladsås".
Var får de allt ifrån?

Efter maten åkte vi hem för lite samkväm och diverse alkoholhaltiga drycker.
På söndagen stuvade vi om i gästernas bil inför deras hemfärd.
Själva huvudsyftet(!) med deras resa var införskaffande av ett brutalt stort älghuvud.
Det var ett bra älghuvud. Det räddade ju vår helg.



Tack O och J för ett riktigt härligt dygn!


Glöm inte att beställa bord!