Händelserik helg - Del 2

Ursäkta dröjsmålet. Här kommer resten:

Pulsen var redan hög efter rivstarten så varför sänka tempot när man blivit varm i kläderna?
Nä, precis.

Upp i ottan på lördagen för här gällde det att förbereda sig. Idag var det nämligen dags för Charlies namngivningsceremoni.
Så det var bara att sätta igång att stärka kragar, lägga hår och polera kväveck.
För vi pratar inte om vilken Charlie som helst.

 How YOU doin'?

Hedrade som vi var över att få delta på detta event gjorde vi vårt bästa för att tillmötesgå värdparets önskemål.
Tyvärr var det lite komplicerat då önskemålet var "Ät smörgåstårta, det finns mer kvar".
Inte så svårt i sig kanske, men när de räknat i runda slängar 1m² smörgåstårta per person tog det emot lite.
Då Charlies pappa hotade med batongen vågade i alla fall inte jag annat än att ta mer. Tur att det var så gott. Och att jag har mycket plats i min mage.

 Passa er!

Mätta och belåtna var det sedan dags för julbord. Varför sluta äta när man väl har börjat?
Eftersom det nu gått ca 30 timmar sedan jag lämnade JA Ranch var det hög tid att åka dit igen.
God mat i trevligt sällskap även här. Tyvärr var volymen på underhållningen lite för hög så att konversera gick knappt.
Vilket kanske var meningen. Folk dricker kanske mer om de inte har tid att prata. Vad vet jag?

Jag vet i alla fall att jag hade det väldigt bra.

---

Söndagen bjöd även den på baluns. Mina svärföräldrar firade att de varit gifta i en hel bunke med massa år.
Exakt hur många det är tänker jag inte avslöja, men ni kan få en ledtråd:
Efter 5 år firar man träbröllop. De har dock varit gifta längre än så:
Svärföräldrarnas bröllopsdag har fått namn efter en segelbåt vars skrov är byggt i glasfiberarmerat plast.
Den nerbyggda kölen har tolv bottenstockar och är av bly. Denna kryssbåt har även enkla raka spridare och backstag och icke att förglömma är att den har en partialrigg med genomgående mast!

Så nu kan ni enkelt räkna ut hur länge de varit gifta.

När vi sedan trodde att helgen var slut och vi skulle suga i oss gulaschen vi hämtade i fredags visade det sig att den var omöjlig att komma åt.

Vårt kylskåp var fyllt av så mycket smörgåstårta att vi knappt kunde se de andra sakerna där inne.
Än svårare var det att kila in Laxen vi hade med oss från dagens firande.
Så det var bara att sätta igång att äta. Och att äta. Sedan äta lite till.
Mitt i ätandet fick vi veta att en leverans till var på ingång.
Tur att man kan konsten att vagga som en höggravid kvinna annars hade jag inte kunnat förflytta mig alls efteråt.

En liten, liten bit hann fastna på bild.

Och det behövdes. För det fanns lite mer att hämta av denna helg, tro det eller ej.
Kvällen - och helgen avslutades nämligen med att ovan nämnda Charlie som nu även officiellt heter Charlie kom och livade upp stämningen i en timme.

I'm gonna rise up, I'm gonna kick a little ass, Gonna kick some ass in the USA, Gonna climb a mountain, Gonna sew a flag, Gonna fly on an Eagle,
I'm gonna kick some butt, I'm gonna drive a big truck, I'm gonna rule this world, Gonna kick some ass, Gonna rise up, Kick a little ass, ROCK, FLAG AND EAGLE!

Nu är jag nästan ikapp.
Nästa gång ska ni få veta lite sanningar om hösten.

Händelserik helg - Del 1

Hur många helger har inte förflutit utan att det händer nåt?
Alldeles för många vågar jag påstå.
Man känner sig trött efter arbetsvecka och tar sig inte för annat än att lägga sig på soffan i ett desperat försök att vila upp sig.
På söndagen konstaterar man lite besviket att ännu en helg har gått utan att man gjort varken nåt kul eller nåt nyttigt.
Om man nu inte väljer det så klart. Såna helger kan absolut vara fullt behagliga de med.

Men den gångna helgen var annorlunda. Det hände saker hela tiden.
Ni som har lite koll kommer säker att vilja protestera nu:
"Men vaffaaan rå! Det här var ju inte nu i helgen. Det var ju förra helgen juh!"

Ja för er kanske. Men jag har faktiskt haft mansförkylning. Och det komaliknande tillstånd det medförde gör att den helgen ändå räknas som den senaste helgen.
Det ni kallar den senaste helgen blir då automatiskt omdefinierad till "helgen efter". Frågor på det?

Ja det var så mycket att helgen startade redan på torsdagen med att jag och några kollegor utrustades med polisonger.
Inga skräppolisonger haller. Här var det äkta fårskinnsgrejer.
Dessa får hade dessutom fötts upp och matats med specialkraftfoder från forna Östtyskland för att bli värdiga att pryda våra ansikten.
Iförda dessa rariteter och matchande gällivarehäng bjöd vi på skönsång på ett hotell i Markaryd. Det var heller inte vilket hotell som helst.
Här dög endast STORA hotellet. Det ni.

Stora Hotellet. STORA!

Uppladdning inför showen

För att undvika kravaller fick vi lämna bygget efter ett par timmar. Nu väntade vidare transport till JA Ranch  i metropolen Gunghult.
Gunghult behöver naturligtvis ingen närmare presentation, så det skippar jag.

Där väntade mat, dryck och underhållning. Underhållningen hade så klart inte en chans att nå upp till den nivån som bevittnats tidigare på STORA hotellet i Markaryd.
Men det var ändå högt över förväntan. Måns Möller levererade verkligen. Helt klart bättre än mina höga förväntningar.

Jävla Pajas

---

Jobba på fredagen, sen var det dags för nästa skojsighet. På inbjudan stod det "Glöggmingel med tapas".
Det betyder att man blir berusad på andra saker än öl och äter andra saker än jordnötter. Annars är det ingen större skillnad.

Det var dock lättare att bli mätt på de här tapassarna eller vad det heter. Och gott var det.
God mat i kombination med god dryck och trevligt sällskap. Inte mycket mer att önska i det läget.

Sen torskade vi när det var musiklekar. Men det gjorde ju gjorde ju inget.
Att vinna är inte så viktigt. Utom när man vinner. Då är det viktigt.

Lite dimmigt blev det och vad bör man då göra när man ska huttra hemåt mitt i natten?
Jo, man tänker "Vad gör alla andra i den här situationen? Så vill vi också göra"

Så vi gick åt andra hållet än hemåt för att hämta ett par burkar gulasch. Det självklara valet en fredagsnatt.

Gulasch i vackert perspektiv

Nu hade vi satt tempot för helgen innan den ens hunnit börja.
Mer var att vänta, men det resten får ni höra om nästa gång.

polisonger

- Floyd.
- What's the matter?
- My sideburns.
- Your sideburns - what's the matter with your sideburns?
- Why, they're both even.
- Well, I'll be dogged. How'd that happen?
- I declare, Floyd, I believe you're getting the hang of it. And looka there - they're the right length and everything. 

Helt borta

"Den försvunna kanelbullen" var det ja...

Jag har nu försökt göra lite research för att samla material till att skriva om den. Tyvärr har det inte varit speciellt lätt. Kanelbullen har verkligen försvunnit spårlöst.
Nästan...
Jag lyckades spåra upp Degen, en av Kanelbullens barndomskamrater, och vi stämde träff på ett litet café som låg i ett skumt område jag normalt undviker.
En kvart efter utsatt tid dyker han upp. Lätt andfådd. Han verkar stressad och beställer in ett glas saft innan sätter sig mitt emot mig.

Degen: Hej på're föffan! Du, ja har lite bråttom så du får snabbarej. 

Jag: Ok. Då kör vi direkt. Hur väl kände du Kanelbullen?
 
Degen: Joföffan sörru! Vi va typ ganska tajta när vi var små. De va jag å KB då. Å nåra te. Vi va typ oskiljaktiga. Trodde vi i alla fall.
 
Jag: Vad hände?
 
Degen: Jaduföffan... Vi växte väl upp. Man mognar asså. Du vet. Skaffar nya intressen.
 
Jag: Och nya vänner också då?
 
Degen: Näfföffan. Inte först. Vi jäste i takt till en början kan man säga. Hela gänget. Vi spreds ut, men höll ändå kontakten. Men rätt snart började de andra hamna snett.

Jag: På vilket sätt då?
 
Degen: Ähföffan, du vet. Man är ju odödlig tycker man. Gänget började expirementera med farligheter.

Jag: Droger?

Degen: Aföffan! Nåt i den stilen i alla fall. Inte så farligt till en början. Mest fett då. Men sen. Ja. De andra började hetsa varandra. Vem kan ta mest? Vem vågar vara först med nya grejer?

Jag: Låter farligt.

Degen: Aföffan! Ja jävlar du! Jag var skitskraj. Men det vågade jag inte säga. Så jag drog mig undan du vet.

Jag: Men de andra fortsatte...

Degen: Afföffan. Det var ingen hejd på'rom. De börja ta pulver. Först sånt där brunt du vet. KB var helt galen i det bruna. Sen vitt också. Ja, de blev helt ihoprullade av skiten.
Och sånt gör att man fixar fan inte att hålla ihop. Speciellt KB hade svårt för det. Han var nog den som drog först.

Jag: Och sen dess har han varit försvunnen?

Degen: Njaföffan, jag såg han igen efter en tid. Han hade nog varit utomlands, för han var brun som fan. Såg ut att ha gått på ännu tyngre skit också. Han va helt täckt av det där vita pulvret. Fast i kristallform då. Stora kristaller. Som pärlor. Dä ä fan mycke faligare.
Jag hann fan inte ens morsa på han innan han stack igen. Sen dess har han varit borta.

Jag: Har du letat efter honom?

Degen: Aaföffan! Eller Näföffan! Eller... inte jättenoga asså. Man har ju kontakter i de där kretsarna, så jag vet att han lever i alla fall.
Det är ett par år sedan nu, men nådastöten kom ju när han fick veta att han inte var välkommen till sina fans i Småland längre.

Jag: Fans? I Småland?

Degen lutar sig framåt och sänker rösten. Han ser sig om över axeln och en viss nervositet kan anas i hans blick.

Degen: Afföfan! Han brukade få hälsa på på ett ställe där. Inte för att han kunde sjunga eller var bra på nån sport eller så. Men han är en jävla mjuk å go snubbe, KB.
Och där blev han riktigt uppskattad har jag hört. Men sen fick han veta att han inte var välkommen längre.

Jag: Slutade de att tycka om honom helt plötsligt?

Degen: Näfföfan! Nästan alla gilla honom helskarpt. En del kunde tycka han var lite torr, men de uppskattade ändå besöket. Jag tror att det var nån höjdare som kände sig hotad.

Jag: Av Kanelbullen?

Degen: Vettefan föffan! Stopp ble're i alla fall. Sen dess har ingen sett han. De brukar skrivas en del i media å sånt. Och det ryktas om att han dyker upp som hastigast på andra ställen. Men det är ju lixåm inte samma grej.

Jag: Tror du att han kommer tillbaka?

Degen: Jaföffan! Kanske inte i samma regi som innan. Men fansen finns ju kvar. De sviker inte lika lätt. Men det får ske i skuggorna sörru. Lite underground. Det kan ses som illojalt annars. Kan bli ett jävla hallabaloo.

Jag: Hur ser livet och framtiden ut för dig då? Går det bra?

Degen: Äääääeeehhh....föffan... Jag måste dra! Hej påre!

Jag sitter kvar och ser honom slinka runt hörnet. Vemodig efter att ha hört om detta livsöde.
Plötsligt ser jag en rörelse i skuggorna. Den närmar sig och jag hör en svag viskning:

"Jag blev bortkörd från delar av samma ställe förra året. Undanjagad och bitvis ovälkommen. Jag har träffat KB efter det. Vi lurar i bakgrunden och hoppas på att få komma tillbaka. Glöm oss inte."

Sedan blev det tyst. Jag såg mig om för att se ifall någon märkt det som skedde. en äldre man mötte min blick och jag gick fram.

Jag: Såg du?

Mannen: Japp.

Jag: Vem var det?

Mannen: Han är känd som JB. Populär över hela landet. Men har också tvingats dra sig undan. Åtminstone från det offentliga. Rör sig i mindre, privata kretsar numera.

Jag: JB? Vad står det för?

Mannen: Julbordet....

- Why are you peppering the steak? You don't know if tigers like pepper.
- Tigers love pepper. They hate cinnamon.

Som vanligt

Ja, då var vi här igen.
Borde uppdatera bloggen. Men vad fan ska man skriva?
Politiska grejer överlåter jag åt andra. Musik, mat, dryck, resor eller sånt tar jag inte idag.

Jag skulle kunna ta upp allt intressant som hänt mig på sistone.
Fast, det är lite svårt eftersom avsaknaden av allt spännande har varit påtaglig den sista tiden.

Får helt enkelt strö lite ointressanta saker. Kanske kan vara intressant för nån av er att veta lite riktigheter.
Brorsan kom förbi på en fika i tisdags. Det var i och för sig jävligt kul. Om än kort.
Vi ses inte så ofta numera då avståndet gör det lite svårt med spontanbesök.

Trädgårdsavfallstunnetömningssäsongen har tagit slut märkte vi.
Våra vänliga grannar erbjöd dock en utväg så att vi slipper ha en tunna med illaluktande gojs till våren. Tack.

Vad mer?
Nyhetsflödet får ni fan hålla koll på själva.

VM-kvalet i fotboll är ju heller inte förrän nästa fredag.

Tror fan jag äter nåt grillat imorrn. Eldat kadaver är aldrig fel. Tar ett par kort på maten så finns det i alla fall en nödlösning till bloggen nästa fredag.

1031 föddes Spytihnev II av Böhmen. Tror inte att hans mor hette Böhmen så hur detta gick till är för mig ett mysterium. Han dödde i alla fall 1061.
För er som har gått och grubblat en längre tid över vem denne snubbe var så kan jag meddela att han var från Böhmen och regerade där från 1055 fram till han dog.

Färdigsvamlat!

Gråsugga.

Förslag om bloggämnen mottages tacksamt.

- Look at that! That is a complete fucking fraud, and it looks a hundred percent real. It's the best work I've ever done in my life, because it's so honest.

Hoj hoj!

Tak så mycket

Hösten är här.
Det betyder att det blöta och kalla vädret vi haft de senaste månaderna kommer att bytas ut mot väder som är ännu blötare och kallare. Och blåsigt som fan.
Då är det tur att man är så pass lyckligt lottad att man har ett hem utrustat med väggar och tak.
Tak kan vara bra till många saker. Skulle den personliga gravitationen plötsligt upphöra kan det rädda livet på dig.
För mig handlar det mest om att hålla vädret borta från min kropp. Hittills har det lyckats ganska bra med den uppgiften.
Därför tyckte jag att det kunde vara bra att kolla så att hela taket låg på plats och inte dragit på festival för att ligga runt med andra tak i ett lerigt tält eller så.
Det var alltså dags för Mikkemannen att nå nya höjder.
Och vad får jag se?!?!
Fåglar och mossa har våldfört sig på mitt tak!!

Det här är inte ok. Det här måste åtgärdas.

Det här:

Måste bli så här:

Vanligt folk som inte bryr sig om sina tak på riktigt skulle förmodligen då på det alldeles hårdhänt och somliga till och med dränka det i kemikalier.
Men inte jag inte. Jag går varsamt fram och utarbetade en plan.
I varje genomtänkt plan är punkt 1A alltid viktigast.
Punkt 1A handlar om att starta korrekt. Bamse har sin dunderhonung, Professor Balthazar sin universalmaskin och Friends In Need hade sin hitsingel "Alla vi".

Så jag började med att lägga in en snus.

Notera den bestämda minen.

Naturligtvis är det lössnus. Jag är väl ingen kvinna!
Ska man snusa på riktigt tillverkar man snuset själv, som en riktig karl.

Sen tar man fram de redskap som man väljer att använda. Jag valde de här:

Här är det fritt fram att välja vilka grejer man vill, bara man väljer med kärlek och omsorg.
sen är det bara att sätta igång. Jag började med att göra mossan lite medgörlig med hjälp av lobotomi.

Koncentration krävs. Håll tungan i rätt mun!

Tyvärr visade det sig att det var skitsvårt att hitta hjärnan på en bit mossa så det vara till att ge upp just den delen av planen.
Nu gör det inte så mycket. Ni som fortfarande orkar läsa och har lite minne vet ju att punkten 1A är huvudsaken och att den redan är avklarad med bravur.
Mossan gick trots sin ovilja mot hjärnkirurgi ganska bra att skrapa bort.
Till en början med samma kniv som användes tidigare och sen masserade jag varsamt med en stålborste.

Nu kan man om man gjort allting rätt känna att kärleken blir besvarad och tacksamheten riktigt strålar ut från pannan.
När den nu åter kan skåda ljuset är det viktigt att man ler och ser glad ut. Tänk dig själv: Du har legat i koma i flera år täckt av mossa och så kommer en omtänksam person och rengör dig.
Skulle du inte vilja se ett leende då? Va? Va?? VA??
Så le för fan!

När mossa och fågelbajs är borta ska man varsamt borsta bort smutset och dammet som ligger kvar.

Och när hon är ren och nyborstad ger man henne en öm kyss. Sen smyger man vidare och väcker hennes systrar.

Innan ni protesterar vill jag påpeka ett par saker:
1: Ja. Takpannor är honor. Annars skulle de snusa lössnus och heta takpannar.
2: Man är ingen slampa bara för att man går vidare till nästa när man är klar med en. Det handlar om att ge alla i familjen samma uppmärksamhet.

Ett tips är att börja uppifrån och arbeta sig nedåt. Speciellt så länge den tidigare nämnda gravitationen envisas med att tynga ens axlar.

När alla pannor är klara kan man med gott samvete och kärlek i sinnet försiktigt ta sig ner från taket och in i huset.
Vetskapen om att man har ett rent tak ovanför sig gör att man kan återgå till andra viktiga sysslor som att påpeka för grannen på andra sidan gatan att han har en massa mossa på sitt tak.


- Why is Uncle Brick on the floor?
- Because I tried to kill your Aunt Maggie. But I failed. And I fell.

Nästa gång får ni veta nåt annat.

Beresta räkor

Det var visserligen ett tag sedan men nu har jag äntligen ätit räkmackan "King Size" på Gothia Towers i Göteborg.
Vänner och bekanta har talat sig varma om den så jag tänkte att den måste bockas av från "Att göra"-listan.

Nu är det lätt att tro att det är som vilken räkmacka som helst, fast större. Men så enkelt är det inte.
Den är dyrare också.

"Men då måste den vara exeptionellet god?", kanske ni undrar.
Nej. Smaken är inte märkvärdig på något sätt.
Hemligheten ligger i vad räkorna varit med om från de att de slutar med sin undervattensriverdance i ishavet tills du tuggar i dig den.
Först bjuds de på Atlantkryssning. De som kommer från Kanadatrakten får så klart en lite längre resa än de norska.
Efter kryssningen får de sig en roadtrip. De åker lite lastbil till Estland för att skalas så att de är redo för nästa kryssning.
Nu är det Östersjön som gäller och där slutar det ofta naket i alla fall, så varför inte komma ombord näck?

Efter en natts hårt festande och otukt blir det en ny roadtrip. Denna gång slappar de i samma lake de partajat i på båten hela natten.

Nu är det så slutkörda och trötta på tillvaron att de inte vill annat än att få avsluta tillvaron. Och varför då inte göra det på ett rågbröd 65 meter ovanför Göteborg?

Så nästa gång någon påstår att räkmackan på Gothia inte är märkvärdig kan du ju upplysa vederbördande om att räkorna i alla fall är VIP-räkor.



Anyway, like I was sayin', shrimp is the fruit of the sea.
You can barbecue it, boil it, broil it, bake it, saute it.
Dey's uh, shrimp-kabobs, shrimp creole, shrimp gumbo.
Pan fried, deep fried, stir-fried. There's pineapple shrimp, lemon shrimp, coconut shrimp, pepper shrimp, shrimp soup, shrimp stew, shrimp salad, shrimp and potatoes, shrimp burger, shrimp sandwich. That- that's about it.

Öl på riktigt

Hej igen
Nu är jag tillbaka efter ännu ett uppehåll. Fast det har väl du också haft.
Det har ju varit sommar med semester och allt vad det innebär.
Och bor man på Sveriges framsida så förpliktigar det lite. Till exempel har jag aktivt hållit mig borta från stranden större delen av sommaren.
Man måste ju lämna plats för alla paradistörstande turister som vill ta del av min hemperiferi.

Vad har jag gjort i övrigt? Jo jag fick en tanke om fulöl: Kan verkligen samtliga burkar i ett flak smaka likadant?
Vad är sannolikheten för det? Jag började räkna på det, men efter bara ett par minuter insåg jag att här krävs det praktiska tester.

Det var alltså lika bra att sprätta upp ett flak och börja dricka. Tur att man inte är nån ölsnobb som vissa andra. Sitta och smutta ur små glas? Klart fan det smakar illa. Nä, ska man kunna njuta av så kallad "sunköl" måste det till lite finess.

Eller tempo i alla fall. Usain Bolt vinner inga 100-meterlopp om han ska flanera runt som nån gammal poet som sniffat tippex.
Fullt ös är det som gäller! Och det kräver karaktär.

Nu blev mina fälttester ständigt avbrutna av andra deltagare som kom och deltog i forskningen. Inget fel i det, men ska man rusa in på planen kan man ju streaka i alla fall tycker jag. Men icke. Istället blev de invalda i lag Mikkemannen och fick vackert visa att de var värdiga denna dryck. De skötte sig hyfsat förutom att jag tvingades dricka finöl i pauserna. Sånt förstör ju bara.
Men jag bet ihop och drack. Vad gör man inte för sina vänner?

Tror det gick ganska bra ändå i slutändan. Jag slapp i alla fall städa huset med vattenslang efteråt.

Sen tog sommaren slut. Fåglarna slutade kvittra. Tyskar och danskar drog söderut.
Och frågan fann aldrig sitt svar. Men skam den som ger sig.
Tendensen är dock att det smakar likadant.

Undrar förresten om flak 2 smakar samma lika som flak 1 om man dricker dem efter varann?

Får kolla det.

Raap!

Hår med mera

Det växer hår på mej. Det växer hår på de flesta människor.
Även en del djur har hår, men då kallas det i regel päls. Fågelhår kallas fjädrar.
Fiskhår kallas fjäll. Är fjäll höga brukar det finnas snö på dem även på sommaren.
Tennisspelare brukar kunna ta till snö för att bli höga. Fast då kanske de inte klättrar högre på rankingen.
Rankor kallar växter som klättrar istället för att spela tennis. Lianer är en slags rankor.
Även en del växter har hår. Kokosnötter till exempel. En del kokosnötter kanske fångades av Tarzan när han svingade sig i lianer.
Han svingade sig inte i indianer. För de ska visst vara ganska svårsvingade. En del indianer hade nästan ingen skäggväxt alls.
Samer brukar kallas för vår motsvarighet till indianer. Vår är en årstid som inträffar på våren.
Vår på engelska blir "our" och uttalas likadant som "hour". Men inte i stumfilmer där det inte uttalas alls.
I stumfilmer är det inget tal. Läser man matematik finns det däremot flera stycken tal att räkna ut.
Martin Luther King höll ett ganska berömt tal en gång i tiden. Birgit Friggebo i sin tur försökte få folk att sjunga. Utan framgång.
Har man ingen framgång står man still. Eller går bakåt. Kör man bakåt kallas det att man backar.
Backar kan man ha öl i. Magen är ett ännu trevligare ställe att ha öl i. Då kan man bli yr.
Yra människor kan vara roliga att titta på. Ibland kräks de med.
Katter brukar också kräkas. Även om de inte druckit öl. Då och då kräks de upp hårbollar.
De får i sig en massa hår när de slickar sig över hela kroppen. Där de kommer åt i alla fall.
Jag brukar slicka mig om munnen, men inte kräkas upp hårbollar. Runt min mun växer det dock en del hår.
Men det sitter fast ganska bra, så det är inte så lätt att slicka bort.

Sådärja.

Potatismos

Behöver vi fler poliser?
"Fler poliser skulle göra att brottsligheten minskade." säger många.
Skulle det? Inte per automatik. Det beror på vad dessa poliser gör när de är i tjänst.

"De räcker med att de syns. Ut och patrullera på gatorna så slutar brottslingarna att begå brott."
Nä, det tror inte jag.

Det är inte fler poliser vi behöver. Det är färre brottslingar!

Fundera på det ett tag medan ni äter en munk eller två.

Åke has left the building

Ja, jag vet. Sist lovade jag att jag skulle prata om antalet poliser. Och det ska jag. Nästa gång.

För det händer grejer här. Jag har blivit av med min Åke. Jag har en alldeles Åkefri arbetsplats.

Förstår ni vad det innebär?
Troligen inte. För ni har inte jobbat med honom och samtidigt varit jag.

För er som inte vet vem Åke är kan jag tala om att han är som Sheldon Cooper i The Big Bang Theory.
Fast Åke har social kompetens och är ganska ofta medveten om när han är rolig.

Vi fick två år tillsammans i alla fall. Och utan honom hade dessa år varit betydligt tråkigare.
Det var till exempel Han som lurade igång mig med Geocaching. Tack för det.
Han har dessutom bidragit mycket till att mina arbetsuppgifter inte tagit slut. De kanske det gör nu.
En buggproducent mindre. Men de som fortfarande är väldigt duktiga de med. Men de är ju inte Åke.

Som vän och kollega har det varit ett privilegium att få dela denna tid med honom.
Men nu får någon annan ta över. Kanske han äntligen får sitt bollhav på jobbet. Det har varit en hjärtefråga för honom.

Och det kommer i alla fall inte vara några problem för honom att skaffa vänner på sitt nya jobb.

Det finns mycket mer att säga om denne fantastiske rymdingenjör, men jag nöjer mig för stunden.
Läs gärna hans blogg. Nörderier när de är som bäst.

En allmän uppmaning till alla som möter Åke: Sjung detta för honom. Då blir han glad.


Rock, paper, scissors, lizard, Spock!

Wild strawberry places i Nya Jórvík

Det har firats födelsedagar i familjen.
Både jag och frugan har petat in en varsin pinne i åldersbrasan den gångna veckan. Med anledning av det tog vi oss till den stora staden i väst för att fira lite.
På en vecka hinner man så klart inte med så väldigt mycket, men med lite planering kan man få ut en hel del av resan ändå.
Några punkter utöver standardsakerna ni inte bör missa är:

* The View.
En restaurang i med New Yorks coolaste utsikt. Ligger vid Times Square och är belägen på 48:e våningen i hotell Marriott Marquis. För att man inte ska tröttna på att stirra på samma stadssiluett så snurrar hela restaurangen. Maten är dock stilla så det är hela tiden nya vägar mellan maten och bordet.
En buffé här kostar 35 dollars. Bara efterrättsbuffén är värt varenda cent.

* Venieros.
Enligt kännare görs världens godaste cheesecake här. Eftersom jag inte är någon expert på området nöjer jag mig med att påstå att den var god så in i helvete.
Ett tips är att gå dit lite småhungrig. Är man störmätt halvvägs in i godsakerna kan det ta emot lite. Det kan i sin tur resultera i att de övriga anklagar dig för att inte heller gilla grejerna som serveras så värst mycket. Du ska ju dessutom stoppa i dig övriga sällskapets rester. De har ju också nyss ätit och har den fula ovanan att lämna kvar på tallrikarna. Skäms!

* Dessert Truck.
Åk hit och ät efterrätt en annan dag än dessa ovan.
Kan ni inte bestämma er för vad ni vill ha så kan ni bara beställa på måfå. Tror inte de har något på menyn som inte är gott. Tidigare åkte de runt i en bil och serverade, men eftersom folk i New York är lata och har annat för sig än att jaga en dessertbil hela dagarna har de ett litet fik istället.
Vill ni prova själva så anordnar de småkurser också. Själv föredrar jag att äta, så jag nöjer mig med det.

* Kycklinggyro.
I New York finns det hur många vagnar som helst där man kan köpa småätarmat. Ska ni bara prova en så ta er till korsningen 33:e gatan 7:e avenyn. I hörnet närmast Penn Plaza och Madison Square Garden står den vagn som servererar de största och bästa kyckliggyrosarna. Beställ med chilisås och be om extra servetter så att ni har nåt att snyta er i efteråt. För det är precis lagom starkt för att man ska bli lite snorig i näsan.
Också värt ett extrastopp om man inte råkar vara i närheten. Tänk på att gyro inte uttalas "gyro". De förstår ingenting om ni inte säger "djajjro".

* The Boat House.
Det här stället ligger inbakat bland träden vid en av sjöarna i Central Park. Är det fint väder måste det här vara det mysigaste stället att stanna till på för att ta en öl eller fem.
Se bara till att någon är ansvarig för koden till cykellåsen. Kan bli lite väl dyra öl om ni måste kalla dit uthyraren.

* Bryant Park.
Om vädret tillåter ska ni ta er hit och titta på till exempel film. Se till att vara där i god tid för gräsmattan blir fullpackad med folk rätt tidigt. Det kan vara lite svårt att höra konversationen i filmen om man har några tusen människor mellan sig och högtalarna.

Sen finns det miljoner andra saker att hitta på utöver dessa sex. Men det finns även nästan lika många sidor på det hära internettet som vill tipsa om det så jag nöjer mig med ovan nämnda saker.
Utgå från dessa och anpassa resten efter det så kommer ni att få en bra vistelse.

Nästa gång tar jag nog upp lite funderingar på om vi behöver fler poliser eller inte.

---

- Where are you going?
- Up.

En liten paus

Vänta lite nu! Vad händer? Det är ju alldeles grönt ute och jag har inte behövt skrapa rutorna på bilen på flera veckor.
Nån sa att verkligheten har gått sta och vilja bli kallad "Sommar". Tänk att det skulle bli det i år med. Det betyder att vissa kommer att påstå att det är "onödigt" att sitta vid datorn. Har ni hört så dumt?

Ja ja... Det går väl att hitta ersättningsaktiviteter. Fotbolls-EM till exempel. Jag gillar att titta på fotboll. Speciellt när landslaget spelar. Sveriges första match i EM gillade jag INTE att titta på. Men då spelade de inte. De var också bara där och tittade på.

"Gör det bättre själv då", brukar en del puckon säga.
Men det tänker jag inte alls göra. För jag föredrar att titta. Förutom i måndags. Då vette fan om jag inte hade platsat i landslaget större delen av matchen.

I övrigt händer inte så mycket. Fortfarande lite tagen efter Kennet Cup. Dessutom är jag lite spänd inför det som ska ske nästa vecka. Då ska jag få en 40-åring. Och alla som har lite hjärna eller i alla fall en miniräknare eller liknande till hands kan ju räkna ut att det blir dubbelt så bra som en 20-åring. Det kommer säkert att kännas lite som att vinna på lotto eller varför inte placera sig topp fem i en Mustaschkamp?

Livet känns rätt så bra just nu och jag har goda förhoppningar om att redan den närmsta framtiden kommer att bli ännu bättre. Det händer en del helt enkelt. Åt det positiva hållet dessutom. Det är man ju inte bortskämd med. Allt är inte bra naturligtvis, men det mesta i alla fall.

Exakt vad som kommer att hända tar jag efterhand grejerna inträffar. Känns som att oddsen för att beskriva det någorlunda korrekt ökar.

Det kommer i alla fall att finnas en risk att blogguppdateringen blir om möjligt ännu mer sporadisk än den hittills har varit. Hoppas att ni kan ta det.

Skulle ni få tråkigt kan ni tokstirra på den här i ett par timmar varje dag:



Sen kan ni ta lite ögondroppar och en öl. Då är ni redo för action och kan hoppa hage eller räkna flugor eller något annat spännande.



Och för er som ska ut i trafiken: Kom ihåg att dieselbilar drar minst bensin.

Kennet Cup

Tagen av upplevelserna i samband med Kennet Cup har jag inte förrän nu tagit mej i kragen och försökt beskriva hur det var. Det är helt enkelt för svårt att med mitt ordförråd sammanfatta lördagen den andra juni 2012 på ett sätt som ger dagen rättvisa.
Men jag gör ett försök i alla fall:

Det har tjatats en del om en insamling här på bloggen.
för nytillkomna läsare kan jag ge en kort sammanfattning:
Jag och ett gäng Bolognaresenärer bestämde oss för att skramla in pengar till förmån för Kennet Cup. Kennet Cup i sin tur samlar pengar till Cancerfonden. Vet ni inte vad Cancerfonden gör tycker jag ni kan krypa tillbaka under stenen och läsa på.

Vi fick till slut ihop över 64 000 spänn!!!

Nu skulle jag kunna göra en skitlång lista och tacka alla som på ett eller annat sätt varit med och bidragit till insamlingen. Men det tar jag inte här och nu. Ni är ju så många. Ingen nämnd - ingen glömd som det heter.
Jag är inte desto mindre tacksam för det. Ni är grymma! Tack alla!

Men som jag nämnde i förra inlägget så är kampen mot prostatacancer inte över bara för att det har varit Kennet Cup. Nej, cancer är ett elände året runt så därför är även kampen mot den också det. Så sluta inte kämpa! Det ska gå!

I lördags var det i alla fall dags.

Mycket Manliga Mustaschprydda Män!

Gräddan av Bolognas Mustaschmästare från 2011 träffades på ett soligt Heden i Göteborg för att avnjuta lite lattjolajbanfotboll. Det var verkligen en upplevelse att strosa omkring bland alla kända och okända människor och titta på fotboll. En folkfest är väl det bästa ordet som beskriver tillställningen. Att det dessutom är för en god sak gör det inte sämre.

Kennet Andersson hade satt ihop ett lag med spelare som var med när Sverige tog brons i fotbolls-VM 1994. Den här gången nöjde de sig inte med tredjeplatsen utan sopade hem hela turneringen.

Patrik Andersson, Jocke Björklund och Roland Nilsson laddar inför nästa match.

På kvällen var det dags för Efterfest. Jag stavar Efterfest med stort E för jävlar i min lilla låda vilken fest det var! Det har nästan gått en vecka, men det är ändå svårt att finna ord för hur den kvällen kändes.

Först och främst fick man komma dit i ett Übersällskap bestående bland annat av en regerande svensk mästare i mustaschkamperi och en vinnare av dennes rosa ledartröja. Signerad av mästaren själv.

Det var inte bara sportkändisar på plats.

Kennet strålade som vanligt

Efterföljande timmar kan jag sedan drömma mig tillbaka till hur länge som helst och hur många gånger som helst. Det jag minns i alla fall. Det blev lite dimmigt mot slutet. Så pass att till och med kamerorna fick svårt att fokusera.

Stenhårda grabbar...

Vi fick i alla fall gå upp på scenen där vår fjärdeman Roberto Vacchi var konferencier och officiellt överlämna våra insamlade medel till Kennet Cup.

Efter det hölls auktioner allt eftersom middagen fortsatte.
Hela kvällen fick jag anstränga mej för att inte huvudet skulle skruvas loss.

 Minnesvärd räddning anno 1994

 

Minnesvärd räddning anno 1994

Sportlegenderna och diverse annat namnkunnigt folk fanns överallt! Och det var garanterat fler än jag kände igen. De visade stort tålamod med oss vanliga dödliga som fick allt svårare att lämna dem i fred allt eftersom kvällen övergick till natt.

Det är några personer jag vill rikta ett speciellt tack till:

• Fasching med sällskap: Jag hade väldigt höga förväntningar på få tillbringa dagen och kvällen med dig. Tillsammans med din härliga hustru levde ni upp till dessa med råge.
• Fredrik med sällskap: Ni är aldrig tråkiga att ha att göra med. Vilka moves på dansgolvet!
• Kennet: Mer sympatisk människa får man leta efter. Den du är och det du gör är föredömligt. (Förutom att du spöar skiten ur mej på Rumble). Keep up the good work!
• Roberto: Kan man vara på dåligt humör i samma rum som dig? Du har en otrolig förmåga att hålla i gång folk. Fan, jag har ju till och med börjat kolla lite på cykling!
• Alexandra: Vilket engagemang! Snacka om positiv energi. Du är en klippa!

Ni bidrog stort till att dagen och kvällen blev ett minne jag kommer att bära med mig länge.
Det är en stor ära att ha fått förmånen att träffa och till viss del lära känna er och jag hoppas att det kommer fler minnesvärda tillfällen.

Nu siktar jag in mej på en cheesecake!

Slutspurt

Imorgon smäller det. Då ska Kennet Cup avgöras på Heden i Göteborg.
Då ska även de pengar vi samlat in med denna insamling överlämnas.
Det har stundtals gått trögt, men många bäckar små och så vidare.
En del större bidrag har dessutom kommit in tack vare Vacchis auktioner.

Med anledning av det har Fasching också startat en auktion som förhoppningsvis drar in massor av stålar till insamlingen.
Passa på att ta del av detta exklusiva erbjudande. Man vet aldrig om - eller när - något liknande inträffar.

Det är skönt att vara allierad med sådana rediga karlar

Insamlingens mål var på 50 000 kr och nåddes igår. Det betyder naturligtvis inte att problemen med prostatacancer är över.
Så sluta inte upp med att skänka pengar. Varje krona gör nytta.



När ni gjort det kan ni börja planera för en Göteborgstripp imorgon.

Vi ses på Heden!

Beach 2012. Eller 2013. Eller 2029

"Shit vad vältränad han är! Han måste mer eller mindre bo på gymmet." Det är kanske inte det första man tänker när man möter mig.
Det är nog snarare nåt i stil med: "Vad heter den där sjukdomen nu igen? Den där som gör att hela kroppen sjunker ihop och börjar hänga ut lite här och där?". Min ämnesomsättning är inte direkt till min fördel so to say.

Det gjorde att jag för en tid sedan bestämde mig för att börja äta bättre samt börja träna på gym.
Inte prova på. Börja på allvar var det som gällde. Så jag slog till med ett årskort. Nu jävlar blir det rutor, knölar, linjer, ringar och andra väldefinierade former som ska visas upp.
Min kropp ska bli som geometrins motsvarighet till det periodiska systemet.

Så jag gick till gymmet. Tyvärr visade det sig att det hade flyttat för att ge utrymme till nån hemlig organisation som nu använde lokalen till nån slags modern utställning till minnet av den spanska inkvisitionen.
En kollega, M, påstod att det faktiskt visst var träningsredskap och att han skulle visa mej hur man skulle göra med dem. Tur var väl det. Känslan av att klättra ner i en sovande mördartransformer var inte så lockande.

Han visade i alla fall och eftersom han överlevde, tog jag mod till mej och provade själv.
Och se på fan. Det var ju lätt! Orkade hur många gånger som helst. Fast det heter tydligen inte "gånger" utan "räpps".

"Vänta lite", sa M. "Var stilla ett tag. Du måste lägga på lite motstånd också".
Transformern utrustades med vapen. Och så provade jag igen.
"Kör" sa M.
"Jag försöker", svarade jag. "Men du har nog kommit åt en låsspärr eller nåt för det händer inget".
"Det finns ingen på den här. Vänta lite så ska jag minska motståndet lite", sa han och tog bort nästan allt igen.

Fan.

Det var bara att konstatera att jag tränar bäst med ett symboliskt motstånd. Som en tyst protest mot den riktning mina kroppsdelar vill ta.
Men det blir väl ändring på det så småningom när jag blir starkare, tänkte jag och bet ihop.

Nu har jag hållt på ett tag och jag kan inte påstå att jag märker nån egentlig skillnad.
Däremot har jag erkänt bland annat kätteri, att det var jag som sänkte Atlantis, att växthuseffekten är mitt fel och att det var på grund av mej dinosaurierna dog ut.

Jag har även utvecklat ett tycke för de som jobbar med metallåtervinning. Dessa härliga människor som vigt sitt liv åt att krossa, mala och smälta ner skrot. Lite som att ha en allierad armé som ger igen för all smärta metallen åsamkar mej. Jag blir till och med lite varm i hjärtat av att panta burkar. Ljudet man hör när burkarna hamnar mitt i nåt som kan liknas vid en Freddy Krueger-applåd är rätt härligt ändå.

Jag har dock inte slutat gå och träna. Så lätt ska de inte så det, helvetesmaskinerna.
Jag bytte gym istället. Det här har fler människor och färre maskiner. Träningen där ger lite bättre odds så att säga.

Så nu liknar ett pass på gymmet en alternativ scen ur Terminator. En framtid där man lagt ner vapnen och gör upp genom att brottas istället.
En äldre herre tittade lite konstigt på mej när jag försökte skaffa mej ett litet övertag genom att bita min motståndare i örat. Eller om det var kvävecket. Vet inte riktigt. De här mördarrobotarna är inte direkt anatomiskt korrekta.
Fick sluta med det och övergå till att försöka få maskinfan att rosta sönder istället.
"Ät svett och dö, skrothögssvin!"

Maskinerna vann första ronden. Och andra. Och alla hittills.
Men kampen fortsätter. Mänsklighetens överlevnad hänger på det.

Träningen avslutas när min kropp ger upp och bestämmer sig för att återuppta syretillförseln till hjärnan igen. Jag släpar mig hem och orkar nätt och jämnt uppbåda kraft att redogöra för mina krämpor så att jag kan få familjen att tycka lite synd om mej.
Vill inte göra mer nu. Orkar inte duscha. Jag förklarar för min fru att in vissa kulturer anses svettlukt vara ett tecken på manlighet. Och att hennes make just nu är extremt manlig.

Det hjälper inte. För att överhuvud taget få tillbringa natten inomhus tvingar jag mig in i duschen.

Efter ett par dagars kvalfylld smärta är det dags igen. Styrkorna mobiliseras och kampen fortsätter.

 What the...? Megatron! You're... you're dead! I terminated you!

Mustasch, kaffe och vackra människor

Det är är nu bara några veckor kvar innan insamlingen ska redovisas.

Tittar man på hur det ser ut nu kan man konstatera att i skrivande stund har 139 bidrag kommit in! (Ja, det kändes bra att skriva "i skrivande stund". Lite som en skjutjärnsjournalist som liverapporterar från Årjängs juniormästerskap i kubb).

Vad säger man om det? Helt fantastiskt.

De flesta givarna har jag ingen aning om vilka det är.Men vad gör väl det? Grymt bra människor är det i alla fall. 

Mer än halvvägs till målet på 50 000 är vi. Så nu är det dags att lägga in en spurt. Det är inte för tidigt för jag vet att det bara är folk med hög mjölksyratålighet som läser den här bloggen.

Och kanske en och annan kubbjunior från Årjäng.

Jag har förresten fått ett eget bidrag. Helt fristående från prostatacancerinsamlingar. Nämligen en alldeles egen kaffemugg till jobbet. Det hade jag i och för sig redan en, men trots sin vackra utformning så har den sina begränsningar. Eller egentligen en stor begränsning: Den är för liten.

Liten men snygg

När jag druckit upp mitt kaffe vill jag känna mig nöjd ett tag. Inte direkt vilja ha mer. Så därför är det bra att jag får plats med ytterligare en halv påtår i den här nya.

Större men inte så snygg

Enligt min familj är mitt kaffedrickande en förutsättning för att jag ska vara någorlunda acceptabel att vistas under samma tak med.
Enligt mej är mitt kaffedrickande en förutsättning för att omvärlden ska vara någorlunda acceptabel att vistas i samma verklighet med.

Nu kan man slippa att behöva blanda mugg med en massa "vanligt" folk som smyger omkring på jobbet.
Ni vet såna där som vägrar att odla mustasch enbart för att de påstår att det är fult.
Jag har ett litet meddelande till dem: Ni är skitfula även utan mustasch! Vad har ni för självbild egentligen?

Sådär. Nu kan alla ni vackra människor, med eller utan mustasch, börja läsa igen.
Själv ska jag gå och hämta kaffe i min lite större mugg. Kollegorna blir lite trevligare då.

Sen ska jag hem och bli lite mer vuxen. Om allt går enligt planerna ska jag nämligen gå och bli tonårsförälder i dagarna.
Ojojoj.

Putell på er, grevar och baroner!

Hallonsaft

Ja. Hallonsaft. Saft gjord på Rubus Idaeus helt enkelt.
Det har förekommit påtryckningar om att jag ska blogga om det ända sedan jag råkade fråga ett par kollegor vad de tyckte jag skulle blogga om. Två kollegor, två svar.
"Att angöra ett trädgårdsland" och "Hallonsaft"...
Jag undrar om de svarade så för att de är genuint intresserade eller att det egentligen betydde nåt i stil med "Vi bryr oss inte det minsta ditt lilla pucko".
Nu blir det i alla fall ett inlägg om hallonsaft. Jag utgår också från att Å, som föreslog ämnet, har hallonsaft som sin största passion. Egentligen.

När man ska dricka hallonsaft är det ett par saker man måste tänka på innan man man kastar sig in i uppgiften.
Först och främst bör man ha hallonsaft. Har men ingen är det enklaste att någon skaffar det åt en.
Har man ingen som vi ge bort eller köpa det kan man bita i det sura äpplet och ta sig till en affär och själv införskaffa det.

Vill man köra på överkursvarianten gör man ju egen saft. Det alternativet vet du redan allt om ifall du råkar vara en dam på 70+ som fött upp getter i hela ditt liv. (Passar beskrivningen in på dej så vet du redan hur man gör och kan hoppa över ett gäng rader).
Vill man prova ändå tänkte jag redogöra för hur det går till.

Det finns massa varianter på hur man gör hallonsaft, men jag tar en enkel grund så får ni variera själva:

1. Vänta tills hallonen mognar. Självklart ska det vara nyplockade. Har man tur kan man hitta det redan i juni, men mot slutet av sommaren är de som bäst.
2. Häll socker i en kastrull
3. Häll vatten på sockret. Nästan dubbelt så många deciliter vatten som socker.
4. Häll bär i sockervattnet. Dubbelt så mycket bär som vatten. Vill man vara en saftsnobb kan man rensa bären innan.
5. Koka upp blandningen medan du rör i den och låt den koka tills sockret löst sig.
6. Sniffa lite på ångorna och konstatera att du är ordentligt allmoge som ger dig på en sån här 1800-talsgrej.
7. Låt det sjuda lite i typ 10 minuter.
8. När det har svalnat doppar du händerna i gojset och passar på att färga håret samtidigt som du gör en kul frisyr.
9. Skratta åt din spegelbild.
10. Sätt ett lock på grytan och försök få in den i kylen.
11. Svär över att den inte får plats.
12. Möblera om i kylen och konstatera att ägg gärna går sönder när de faller i golvet.
13. Halka på äggen.
14. Stäng kylskåpsdörren.
15. Vänta i minst ett dygn.
16. Sila genom en silduk.
17. Låt bli att röra runt i silen eftersom du vet att det då kan bli stopp i duken.
18. Konstatera att det blir stopp likt förbannat och sätt igång att röra/pressa saften genom duken.
19. Häll upp saften på flaskor.
20. Avbryt hällandet och leta upp en tratt i det överfulla skåpet med plastsaker.
21. Häll saften i flaskor.
22. Drick samtidigt som du funderar på vilka spritsorter du ska prova att blanda med saften.
23. Få skäll för att köket ser ut som om du nödslaktat minst tre får med hjälp av motorsåg.
24. Få skäll för att du har hela huvudet fullt med intorkad hallonsaftgegga.
25. Bli hotad med nödslakt om du inte städar upp jäääävligt snabbt!
26. Inse varför det finns hallonsaft att köpa i affären och varför ingen människa vid sina sinnens fulla bruk kokar sin egen.
27. Bjud släkt och vänner på saft.

Ni trodde väl förresten inte att jag skulle missa att ta med den här:

Drick med förnuft!

Plötsligt i Vinslöv

Jag trodde i ärlighetens namn att Vinslöv skulle fortsätta att vara outforskad mark för min del. En mytomspunnen plats man hört talas om och som verkar spännande och skrämmande på samma gång.
Lite som min mustasch under 2011 års mustaschkamp.

Men efter att Ultra-Magnus (inte Mästerkatten som en del fått för sig) bjudit in till galej var det då dags för Mikkemannen att bli av med sin Vinslövska geografioskuld och bege sig dit.

En del frågor rörde sig onekligen när man begav sig i riktning mot där platsen förmodades vara:

*Hade man för ändamålet rätt klädsel?
*Kommer man någonsin lyckas hitta tillbaka till civiliserade trakter?
*Är minigolfbanan öppen?
*Varför påstår en del att det egentligen heter bangolf?
*Blir det godare om man strör riven ost över jordnöt/majonnäsblandningen innan man kör den i mikron?

Frågorna var många och jag misstänkte att fler skulle dyka upp allteftersom dagen gick.
Vid sidan av mig satt en skön blondin jag lurat fast redan på nittiotalet. Dessa expeditioner bör ju man inte ge sig ut på själv. Några slädhundar hade dessutom inte hunnits med att frambringa.

Efter vad som kändes som en evighet uppstod dock en känsla ingen människa känt sedan Columbus i oktober 1492; Vinslöv finns på riktigt!
Förblindade av stundens storhet rullade vi sakta förbi konstruktioner där urinvånare förmodats satt bo tills vi slutligen nådde fram till målet för expeditionen.

Outforskad mark frambringar småfadäser och det hjälpte inte att byggnadens framsida var på baksidan fast ändå inte.
Eftersom ryktet om vår ankomst verkar har spridit sig fortare än klamydia på Hultsfredsfestivalen så kom UM ut och agerade lokalguide och visade oss rätt.
Efter några små ritualer där UM kontrollerade att vi inte var beväpnade rörde vi oss mot byggnadens centrum där två andra utomsocknes (Mr Saxobeat och hans sambo T) hölls temporärförvarade.

Vad skulle hända nu? Hade vi verkligen kommit rätt?
Tvivel såddes då vi varken såg någon minigolfbana i trädgården eller ens en elgrill på spisen i köket.
Vi valde dock att hålla god min och enligt lokal ritual sa jag mitt namn samtidigt som jag delade ut lite handsvett till övriga deltagare.
Därefter blev vi utbölingar omblandade och tilldelade en lokal karta för att inte förirra oss i platsens alla lönnutrymmen.

Kartritaren hade varit väldigt osäker på sin position när han satte ut symbolerna så vår uppgift blev att komplettera den.

På grund av uppdragets natur hade UM placerat ut förtäring på väl valda platser så att man inte skulle svälta eller törsta ihjäl om man råkade fastna någonstans.
Exempel på platser med förtäring var DDD (Det Dolda Dasset) och Tortyrkammaren.
För övrigt visade det sig att DDD hade slagit sina klor i Mr S och min hustru. Vi lyckades tack och lov befria dem innan allt hopp om räddning hade runnit ut.

När kartorna kompletterats till fulländning ansågs vi värdiga att förtära Gårdshövding UM:s föda: Dött djur med gnisselost och tillbehör.

Aftonen tillägnades bland annat åt geocaching. Där fick jag äntligen bevis på att minigolfbanornas minigolfbana existerar i verkligheten.

Lite senare visade Mr S hur hängiven en geocachare kan vara när han likt en delfinpanter dök ner under en bro i jakt på en cach.
Förgäves tyvärr. Troligen hade den ätits upp av de muterade jättespindlarna som huserade där.

Vi vände tillbaka för lite ytterligare förtäring och när det senare var dags att leta sig tillbaka mot verkligheten igen var det med en stor känsla av välbehag.

Eftermiddagen/kvällen hade varit riktigt trevlig med ett härligt sällskap, god mat och roliga aktiviteter.

Så jag avslutar med ett tack till Ultramagnus för en välregisserad afton.
Ett tack också till Y för att du gjorde illa mej när jag bad om det, Mr S för att du bjöd på spontan underhållning och T för att du inte dumpade mig i nåt hål. Till sist tackar jag mitt resesällskap för att hon stannade upp när det behövdes.
Till ännu sistare riktar jag ett gemensamt tack till alla inblandade för att de gjorde tillvaron så bra.

Blubb Blubb.

Goda Grannar

Vi köpte hus för ett gäng år sedan.
Området där huset ligger i bebos i huvudsak av samma människor som lät bygga husen en gång i tiden. Träffar man på dem berättar de små anekdoter om hur det var på deras tid när DE var unga.

"Jag minns när jag vi planterade häcken för att hålla mammutarna borta".
eller "Vår shaman stack till Varberg för att spöa nån vid en mosse".
De är rätt gamla mina grannar. Trevliga dock.

Men för ett par år sen bestämde sig grannarna mittemot för att flytta. Tror nog att de saknade sin gamla kompis Ötzi som de inte träffat sen de var på skidresa i norra Italien.

Det flyttade snart in nya grannar. Ogamla liksom.
Såna där som tänker tillbaka på sin ungdom med ett nostalgiskt "Minns ni när man var tvungen att ha en sladd i datorn för att komma åt Internet?"

Helt plötsligt blev jag också fossilförklarad. Fan.

För några månader sedan flyttade dessutom C in hos dem.
Eller ut. Eller hur man nu säger.
Kort sagt så föddes han.

Igår skulle farbror Mikkemannen försöka lära pojken en del om livet.
Efter att spenderat sin första tid med sina föräldrar, en fyrbent kusin till Chewbacca samt en massa löst folk som ränner rundor där kände jag att det behövdes.

En potentiellt klurig uppgift så jag tog Frun till hjälp för säkerhets skull.
Här uppstod lite språkförbistringar. C hade en liten monolog genom att uteslutande använda vokaler.
"Aaaaaaauuoooo iiiiuuuuuäääää ääää äää uuyyyuu..."

Då de dessutom pressades fram genom ett lager saliv, en tröja och en filt hade jag vissa svårigheter att greppa allt han sa i detalj.
Men översatt (ej ordagrant såklart) betyder det ungefär:
"Fan Mikkemannen, du är nog den coolaste grannen man kan ha. Morsan och farsan borde bjuda över er på lite partaj för att lära sig lite. Och då ska jag försöka se till att Farsan inte håller igen med drickat som jag har hört att han gjorde sist".

Eller nåt sånt.

Vi kommer nog att komma rätt bra överens, C och jag. För han är också rätt cool.

Även hans föräldrar är riktigt bra grannar. Fast jag tycker nog att pappan är lite klent byggd. Han måste nog börja träna eller nåt.
Och Dacke (Chewbaccas kusin) är nog så snäll en hund kan bli. Fast det får ni inte berätta för nån som planerar göra inbrott där. För dem är han en människoätande best. Bara så att ni vet.


Man kanske kan få låna en kopp salt om det kniper nån dag?

Insamling, idétorka och att angöra ett trädgårdsland

Hej igen.
Vår insamling rullar på.
Jag vet att det är ett tag kvar till deadline, men prostatacancer är såvitt jag vet inte säsongsstyrd så jobba på bara. Vacchi jobbar på med att auktionera ut grejer till diverse välgörande ändamål (bland annat vår insamling) så bjud gärna högt och ofta.
I övrigt har vi fått in en hel del bidrag. Min kära mor var snabb att dra iväg ett sms. Efter att ha hamnat utanför förstasidan pillade hon in ett till.
Där har ni ett exempel att följa kära medmänniskor! Sms:a BESEGRA 6216 till 72998 så blir det en 50-lapp till insamlingen. (Vill ni att ert namn ska vara med skriver ni BESEGRA 6216 Förnamn Efternamn).

*   *   *

Förra veckan funderade jag kring vad jag skulle blogga om. Det här är ju som bekant ingen nischad blogg på något sätt. Det kan handla om lite vad som helst. Inte sällan blir jag förvånad själv.
På sistone har jag dock inte haft några direkta tankar värda att blogga om, så jag kastade ut frågan till de som råkade befinna sig i närheten.

HO svarade: "Att angöra ett trädgårdsland".

Tack för den du!
Jag anser mig vara en person som kan lite om det mesta, men här är jag ute på relativt okänd mark.
Men skam den som ger sig. Jag kastar mig villigt in i uppgiften och redogör lagom kort för tillvägagångssättet.

Du behöver:

1. En båt

2. Ett trädgårdsland

3. Vatten

Tillvägagångssättet är som följer.

1. Placera vattnet under båten.
2. Transportera vattnet så att dess gräns tangerar trädgårdslandet. Det går även bra att flytta trädgårdslandet till vattnet, men då bör man kolla här först för säkerhets skull.
3. Genomför en förflyttning av båten på vattnet i riktning mot trädgårdslandet.
4. När båten närmar sig trädgårdslandet: Använd valfri navigationsmetod för att bestämma båtens position.

Done!

Det var alltså inte så svårt som jag först föreställt mig.
Nu återstår bara att dokumentera med bilder och kanske nåt filmklipp när HO genomför detta i praktiken.
Bör väl inte vara så svårt med så tydliga instruktioner.

Skepp ohoj!

Bloggsvammel

Jag har ju sagt att jag ska snacka blogg så det är väl lika bra att få det överstökat.
Vare sig ni tror på det eller ej så finns det ganska många bloggar där ute.
Så många att ingen annan än Chuck Norris skulle klara av att följa alla.
Så vad är vitsen med att starta ännu en? Svara gärna på det. För jag vet inte.
Precis som med Facebook och Twitter var det väl inget som jag hade tänkt syssla med.
Jag läste inte en enda blogg regelbundet fram tills för ungefär ett år sedan.
Sen började Mustaschkampen. Nyfiken som man är så hittade jag Faschings blogg. (Fasching tog hem hela kånkarongen till slut).
Och se där! Mikkemannen blev bloggföljare.

Några månader senare tyckte Å på jobbet att jag skulle börja blogga.
Tror nog att det var för att hans kompisar skulle tycka synd om honom om de fick veta vem han tvingas spendera en massa tid med.

Efter Bolognatrippen var det så dags. Nyfiken tog överhanden. "Hur är det att blogga egentligen?", frågade jag mig.
Ja ja, jag gör ett försök i alla fall. Och så här blev det.

Skulle någon hitta någon slags röd tråd i det jag bloggar om så är det helt oavsiktligt. Alla eventuella röda trådar i bloggen är fiktiva och har inget samband med verkliga röda trådar.

Vad vill jag med min blogg då? Inte ett skit. Måste man ha ett syfte?
Jag kan väl hitta på nåt kanske:
"Jag vill förändra värden. Skapa fred på jorden, stoppa svält och lägga ner Lets Dance".

Eller så kör jag bara på som vanligt. Utan mening, utan mål. Precis som livet i stort.

Apropå andra bloggar. Det har blivit några fler jag följer. Totalt är det nu 5 stycken. Det ni!
Tre av dem började jag kolla helt enkelt för att det är bekanta till mej. Men vissa kan man bara inte hålla sig ifrån. Fasching och den här är helt enkelt för bra för att undvika. Så nu har ni två bloggar till att följa.

Vill man ha något vettigt att göra medan ni väntar på att det ska komma nya inlägg föreslår jag att ni skänker pengar till insamlingen som förra inlägget handlar om. Vill ni dessutom ha något fint att hänga på väggen kan ni lägga bud på Swooosh. Ni har till klockan 13.00 torsdag den 19 april på er.

När det är gjort kan ni gå hit och spendera några timmar. På "Veteran" naturligtvis. Det är väl inte första gången ni gör sånt här...

Är det något mer ni vill veta är det bara att fråga!

Mustaschkampen

Jag är inte snabbast. Kanske inte störst, bäst eller vackrast heller.
Men jag hade en gång i tiden ambitionen att göra vissa saker så bra jag kan efter min förmåga.
Fram tills för ett par dagar sedan.
Då blev jag uthängd och bespottad i Sveriges bästa blogg av Sveriges bästa bloggare.

Eftersom jag vägrar att ge tillbaka med samma mynt tänker jag inte komma med okvädningsord. Jag vill ju inte såra någon.
Vi ska ju stå på samma sida i striden. Min fiendes fiende är ju min vän. Och jag vill tro gott om mina vänner.

Jag väljer att ta förnedringen som en man och gör ett försök att återupprätta min heder med ett okej blogginlägg istället. Det var egentligen tänkt att ta världen med storm, men detta får duga.
---
För ett år odlade vi mustasch. I min ände av världen satte jag och en kollega, Fredrik, igång att samla in pengar till Cancerfondens mustaschkamp.

Till vår stora förvåning gick det så pass bra att vi plockade hem tredjeplatsen!
Fasching och Vacchi stod i en klass för sig och kom etta respektive tvåa. Efter dessa herrar var det jämnt och spännande in i det sista.

Till slut var det elva stycken kämpar som tillsammans med Kennet Andersson (ja, DEN Kennet Andersson) och två representanter från Cancerfonden åkte till Bologna.
Mustaschkampens bittra fiender förenades i en oförglömlig helg.
Så när vi fick veta att det inte skulle bli någon Mustaschkamp 2012 fick någon den briljanta idén att vi skulle göra en gemensam insats och se till att det ändå samlas in pengar till cancerforskningen.
För eländet med prostatacancer finns tyvärr fortfarande kvar.

Måldatum för insamlingen är den 2/6 i år. Då går Kennet Cup av stapeln på Heden i Göteborg. Tills dess kommer vi att ha samlat in minst 50 000 kr. Naturligtvis kommer det att bli mer med er hjälp!
"Bolognafolket" kommer där att redovisa resultatet av vår insamling.

Vill ni markera att ni tar ställning mot prostatacancer förslår jag att ni går in på insamlingens sida och följer instruktionerna. Eftersom ni avser att skänka ordentligt med pengar så föreslår jag att ni kör med internetbank eller betalkort. Då slipper ni besvär med sms-tumme.

Lyckas vi skrapa ihop en massa pengar kommer det att hända grejer vill jag lova! Mr Fashing har en hel lista med löften. Jag borde kanske försöka med något liknande, men hans lista är inte lätt att matcha.

Jag kan åtminstone erbjuda mig att kontrollera Faschings prostata samtidigt som han slänger ihop en rödvinssås vid målgången när Vacchi (och eventuellt Adamsson) kommer nakencyklandes.
Han har påstått att den ska dofta väldigt gott (såsen alltså, nån gräns får vi dra) och här kan han få bevisa det.


Kör hårt!