Det är nog snarare nåt i stil med: "Vad heter den där sjukdomen nu igen? Den där som gör att hela kroppen sjunker ihop och börjar hänga ut lite här och där?". Min ämnesomsättning är inte direkt till min fördel so to say.
Det gjorde att jag för en tid sedan bestämde mig för att börja äta bättre samt börja träna på gym.
Inte prova på. Börja på allvar var det som gällde. Så jag slog till med ett årskort. Nu jävlar blir det rutor, knölar, linjer, ringar och andra väldefinierade former som ska visas upp.
Min kropp ska bli som geometrins motsvarighet till det periodiska systemet.
Så jag gick till gymmet. Tyvärr visade det sig att det hade flyttat för att ge utrymme till nån hemlig organisation som nu använde lokalen till nån slags modern utställning till minnet av den spanska inkvisitionen.
En kollega, M, påstod att det faktiskt visst var träningsredskap och att han skulle visa mej hur man skulle göra med dem. Tur var väl det. Känslan av att klättra ner i en sovande mördartransformer var inte så lockande.
Han visade i alla fall och eftersom han överlevde, tog jag mod till mej och provade själv.
Och se på fan. Det var ju lätt! Orkade hur många gånger som helst. Fast det heter tydligen inte "gånger" utan "räpps".
"Vänta lite", sa M. "Var stilla ett tag. Du måste lägga på lite motstånd också".
Transformern utrustades med vapen. Och så provade jag igen.
"Kör" sa M.
"Jag försöker", svarade jag. "Men du har nog kommit åt en låsspärr eller nåt för det händer inget".
"Det finns ingen på den här. Vänta lite så ska jag minska motståndet lite", sa han och tog bort nästan allt igen.
Fan.
Det var bara att konstatera att jag tränar bäst med ett symboliskt motstånd. Som en tyst protest mot den riktning mina kroppsdelar vill ta.
Men det blir väl ändring på det så småningom när jag blir starkare, tänkte jag och bet ihop.
Nu har jag hållt på ett tag och jag kan inte påstå att jag märker nån egentlig skillnad.
Däremot har jag erkänt bland annat kätteri, att det var jag som sänkte Atlantis, att växthuseffekten är mitt fel och att det var på grund av mej dinosaurierna dog ut.
Jag har även utvecklat ett tycke för de som jobbar med metallåtervinning. Dessa härliga människor som vigt sitt liv åt att krossa, mala och smälta ner skrot. Lite som att ha en allierad armé som ger igen för all smärta metallen åsamkar mej. Jag blir till och med lite varm i hjärtat av att panta burkar. Ljudet man hör när burkarna hamnar mitt i nåt som kan liknas vid en Freddy Krueger-applåd är rätt härligt ändå.
Jag har dock inte slutat gå och träna. Så lätt ska de inte så det, helvetesmaskinerna.
Jag bytte gym istället. Det här har fler människor och färre maskiner. Träningen där ger lite bättre odds så att säga.
Så nu liknar ett pass på gymmet en alternativ scen ur Terminator. En framtid där man lagt ner vapnen och gör upp genom att brottas istället.
En äldre herre tittade lite konstigt på mej när jag försökte skaffa mej ett litet övertag genom att bita min motståndare i örat. Eller om det var kvävecket. Vet inte riktigt. De här mördarrobotarna är inte direkt anatomiskt korrekta.
Fick sluta med det och övergå till att försöka få maskinfan att rosta sönder istället.
"Ät svett och dö, skrothögssvin!"
Maskinerna vann första ronden. Och andra. Och alla hittills.
Men kampen fortsätter. Mänsklighetens överlevnad hänger på det.
Träningen avslutas när min kropp ger upp och bestämmer sig för att återuppta syretillförseln till hjärnan igen. Jag släpar mig hem och orkar nätt och jämnt uppbåda kraft att redogöra för mina krämpor så att jag kan få familjen att tycka lite synd om mej.
Vill inte göra mer nu. Orkar inte duscha. Jag förklarar för min fru att in vissa kulturer anses svettlukt vara ett tecken på manlighet. Och att hennes make just nu är extremt manlig.
Det hjälper inte. För att överhuvud taget få tillbringa natten inomhus tvingar jag mig in i duschen.
Efter ett par dagars kvalfylld smärta är det dags igen. Styrkorna mobiliseras och kampen fortsätter.
What the...? Megatron! You're... you're dead! I terminated you!
