Plötsligt i Vinslöv

Jag trodde i ärlighetens namn att Vinslöv skulle fortsätta att vara outforskad mark för min del. En mytomspunnen plats man hört talas om och som verkar spännande och skrämmande på samma gång.
Lite som min mustasch under 2011 års mustaschkamp.

Men efter att Ultra-Magnus (inte Mästerkatten som en del fått för sig) bjudit in till galej var det då dags för Mikkemannen att bli av med sin Vinslövska geografioskuld och bege sig dit.

En del frågor rörde sig onekligen när man begav sig i riktning mot där platsen förmodades vara:

*Hade man för ändamålet rätt klädsel?
*Kommer man någonsin lyckas hitta tillbaka till civiliserade trakter?
*Är minigolfbanan öppen?
*Varför påstår en del att det egentligen heter bangolf?
*Blir det godare om man strör riven ost över jordnöt/majonnäsblandningen innan man kör den i mikron?

Frågorna var många och jag misstänkte att fler skulle dyka upp allteftersom dagen gick.
Vid sidan av mig satt en skön blondin jag lurat fast redan på nittiotalet. Dessa expeditioner bör ju man inte ge sig ut på själv. Några slädhundar hade dessutom inte hunnits med att frambringa.

Efter vad som kändes som en evighet uppstod dock en känsla ingen människa känt sedan Columbus i oktober 1492; Vinslöv finns på riktigt!
Förblindade av stundens storhet rullade vi sakta förbi konstruktioner där urinvånare förmodats satt bo tills vi slutligen nådde fram till målet för expeditionen.

Outforskad mark frambringar småfadäser och det hjälpte inte att byggnadens framsida var på baksidan fast ändå inte.
Eftersom ryktet om vår ankomst verkar har spridit sig fortare än klamydia på Hultsfredsfestivalen så kom UM ut och agerade lokalguide och visade oss rätt.
Efter några små ritualer där UM kontrollerade att vi inte var beväpnade rörde vi oss mot byggnadens centrum där två andra utomsocknes (Mr Saxobeat och hans sambo T) hölls temporärförvarade.

Vad skulle hända nu? Hade vi verkligen kommit rätt?
Tvivel såddes då vi varken såg någon minigolfbana i trädgården eller ens en elgrill på spisen i köket.
Vi valde dock att hålla god min och enligt lokal ritual sa jag mitt namn samtidigt som jag delade ut lite handsvett till övriga deltagare.
Därefter blev vi utbölingar omblandade och tilldelade en lokal karta för att inte förirra oss i platsens alla lönnutrymmen.

Kartritaren hade varit väldigt osäker på sin position när han satte ut symbolerna så vår uppgift blev att komplettera den.

På grund av uppdragets natur hade UM placerat ut förtäring på väl valda platser så att man inte skulle svälta eller törsta ihjäl om man råkade fastna någonstans.
Exempel på platser med förtäring var DDD (Det Dolda Dasset) och Tortyrkammaren.
För övrigt visade det sig att DDD hade slagit sina klor i Mr S och min hustru. Vi lyckades tack och lov befria dem innan allt hopp om räddning hade runnit ut.

När kartorna kompletterats till fulländning ansågs vi värdiga att förtära Gårdshövding UM:s föda: Dött djur med gnisselost och tillbehör.

Aftonen tillägnades bland annat åt geocaching. Där fick jag äntligen bevis på att minigolfbanornas minigolfbana existerar i verkligheten.

Lite senare visade Mr S hur hängiven en geocachare kan vara när han likt en delfinpanter dök ner under en bro i jakt på en cach.
Förgäves tyvärr. Troligen hade den ätits upp av de muterade jättespindlarna som huserade där.

Vi vände tillbaka för lite ytterligare förtäring och när det senare var dags att leta sig tillbaka mot verkligheten igen var det med en stor känsla av välbehag.

Eftermiddagen/kvällen hade varit riktigt trevlig med ett härligt sällskap, god mat och roliga aktiviteter.

Så jag avslutar med ett tack till Ultramagnus för en välregisserad afton.
Ett tack också till Y för att du gjorde illa mej när jag bad om det, Mr S för att du bjöd på spontan underhållning och T för att du inte dumpade mig i nåt hål. Till sist tackar jag mitt resesällskap för att hon stannade upp när det behövdes.
Till ännu sistare riktar jag ett gemensamt tack till alla inblandade för att de gjorde tillvaron så bra.

Blubb Blubb.