Motivation

Det finns perioder när allt bara känns skit. Alla råkar väl ut för det ibland. Och hur mycket man än anstränger sig blir det bara inte bättre.
Ibland infinner sig känslan utan någon som helst anledning. Den bara finns där och man vet inte riktigt vad man ska göra åt det.
Dessa tillfällen brukar tack och lov inte vara så länge och för det mesta går det över av sig själv efter ett tag.

Ibland kan det även finnas konkreta anledningar till att det inte känns så bra. Skulder, sjukdomar eller bara skitväder...
Oftast brukar det som sagt gå att trycka undan känslan och vänta ut den. "Det löser sig" liksom. Jag brukar försöka fokusera på det positiva i tillvaron vid dessa tillfällen och det hjälper oftast. Speciellt när det är nån liten skitgrej. Man kan ju själv påverka det mesta i sitt liv.

Men ibland kommer den här känslan av att inget blir bättre hur mycket man än anstränger sig. Vad fan gör man då?
"Det finns de som har det värre", kan man ju försöka med.
Hjälper det mig? Får jag det automatiskt bättre då?
Näe...
Gör man bra saker vill man ha nån slags cred för det. En klapp på axeln och ett "bra gjort" räcker långt.
Men se för fan till att inte sabba det med handling som förvandlar det till tomma ord. För om man inte känner att ens ansträngningar leder nån vart, varför då fortsätta anstränga sig?

Ni kanske förstår att jag är inne i en sån där dålig period nu. Trots att det finns så mycket positivt omkring mej. Problemet ligger nog hos mig själv. Jag har fokuserat på helt fel saker under en tid.

Men det blir ändring på det nu. Det är ju inte bara jag som blir lidande av det utan min familj drabbas också av att min energi och mitt fokus hamnar nån annanstans.
Och jag vill understryka att familjen är det positiva som oftast drar upp mej ur mörkret.
Nej, nu blir det andra bullar. Känner redan nu att det här inlägget blev en nödvändig ventil för att få ut lite aggression.

Passa er! Nu är jag på gång!
Puss och kram!
(och lite smisk...)