Man ska vara med i Facebook. Annars har man inget liv.
Jag tillhörde ett tag skaran som sa att jag aldrig skulle gå med i Facebook.
Eller "skaffa" Facebook kanske det heter? Skit samma. Jag blandar. Det är lättare.
Det är ändå folk utan liv som håller på med sånt. Inte jag. Jag har ju ett så intressant och spännande liv så jag har inte tid med det.
Trots påtryckningar vägrade jag länge.
Men sen för ett par år sedan kom min kära mor och sa: "Nu ser du till att skaffa Facebook unge man". Och ni vet ju alla att man inte säger emot sin mamma. Inte så hon hör i alla fall. Så jag gjorde det. Gick med alltså.
Och: Ingenting... Hur ointressant som helst.
"Värdelöst", sa jag. "Hur går man ur?". Mor påstod att jag behövde skaffa vänner först. Så jag blev vän med mamma. För man bör vara vän med sina mammor. Kom ihåg det barn!
Sen blev det fler vänner. Och ännu fler. Varför det kallas "vänner" vet jag inte. De flesta "vänner" jag har på Facebook är såna jag inte umgås med.
På Facebook ska man i alla fall dela med sig av all spännande runt omkring sig till sina vänner.
Jag bestämde mig för att berätta på FB så fort det hände nåt intressant. För att liksom visa att jag har det mycket roligare än alla andra. Då upptäckte jag att jag inte har något liv. Inget som intresserar andra i alla fall. Har misstänkt det ett tag men tack vare Facebook fick jag det bekräftat.
Det blev inget skrivet helt enkelt.
Nästa strategi blev att kommentera ifall någon annan skrev nåt intressant.
Fortfarande inget.
Men nu vet jag exakt när min klasskompis från högstadiet behöver köpa mjölk för att hennes barn vill ha pannkaka. Och hur skulle jag annars få reda på att min gamla granne ska äta lunch idag också? Eller att en kompis till en kompis varit ute med hunden?
Man kan undra hur jag klarade mig utan Facebook innan jag gick med.
En bekant tyckte att jag skulle spela Mafia Wars. Ok, nåt att göra medan jag väntar på att nåt intressant ska ske.
Mafia Wars är ett spel som går ut på att klicka en miljon gånger på en liten gul ruta. Då får man poäng så att man kan klicka fler gånger på en annan gul ruta nästa dag.
Jättespännande.
Lade ner det efter att jag envist hängt kvar vid det alldeles för länge.
Fick så än en gång anledning till att använda Facebook till Ingenting.
Det jag numera gör att jag rättar in mig i ledet och är lika ointressant som alla andra. Men rätt vad det är kanske man snubblar över nåt spännande och då gäller det att vara på tå och dela med sig till alla.
Som till exempel att berätta att ett nytt blogginlägg finns ute.
Ni får hålla er ett tag till innan jag berättar om mitt förhållande till Twitter. Ni kan följa @mikkemannen så länge.
För jag har egentligen ett jättespännande liv. Och alla är intresserade av det.
Ikväll ska jag nog köpa ägg.
1 kommentar:
Lille Mickemannen
Eftersom ditt liv är fullkomligt ointressant och att ingen följer dina ytterst personliga inlägg känner jag ett måste. Ett måste skriva och bekräfta din existens, om du nu inte var medveten om den. Kan kännas så ibland men det kräver som regel en del alkoholhaltiga drycker.
Så nu kan du lugnt luta dig tillbaks helt nöjd med att någon faktiskt läser och kommenterar dina inlägg. ( Och jag var först med att kommentera detta, känner en viss självbekräftelse bara genom detta) Tänk bara den svindalnde tanken att någon faktiskt läser, begrundar och kommenterar en egen tanke. Eller hur vännen. Inte bara på facebook, kanske på riktigt också.
Jonteponten
Skicka en kommentar