WTF!

"Welcome To Facebook!", betyder det. Inget annat.
Man ska vara med i Facebook. Annars har man inget liv.

Jag tillhörde ett tag skaran som sa att jag aldrig skulle gå med i Facebook.
Eller "skaffa" Facebook kanske det heter? Skit samma. Jag blandar. Det är lättare.
Det är ändå folk utan liv som håller på med sånt. Inte jag. Jag har ju ett så intressant och spännande liv så jag har inte tid med det.
Trots påtryckningar vägrade jag länge.

Men sen för ett par år sedan kom min kära mor och sa: "Nu ser du till att skaffa Facebook unge man". Och ni vet ju alla att man inte säger emot sin mamma. Inte så hon hör i alla fall. Så jag gjorde det. Gick med alltså.

Och: Ingenting... Hur ointressant som helst.
"Värdelöst", sa jag. "Hur går man ur?". Mor påstod att jag behövde skaffa vänner först. Så jag blev vän med mamma. För man bör vara vän med sina mammor. Kom ihåg det barn!
Sen blev det fler vänner. Och ännu fler. Varför det kallas "vänner" vet jag inte. De flesta "vänner" jag har på Facebook är såna jag inte umgås med.
På Facebook ska man i alla fall dela med sig av all spännande runt omkring sig till sina vänner.

Jag bestämde mig för att berätta på FB så fort det hände nåt intressant. För att liksom visa att jag har det mycket roligare än alla andra. Då upptäckte jag att jag inte har något liv. Inget som intresserar andra i alla fall. Har misstänkt det ett tag men tack vare Facebook fick jag det bekräftat.
Det blev inget skrivet helt enkelt.

Nästa strategi blev att kommentera ifall någon annan skrev nåt intressant.
Fortfarande inget.

Men nu vet jag exakt när min klasskompis från högstadiet behöver köpa mjölk för att hennes barn vill ha pannkaka. Och hur skulle jag annars få reda på att min gamla granne ska äta lunch idag också? Eller att en kompis till en kompis varit ute med hunden?
Man kan undra hur jag klarade mig utan Facebook innan jag gick med.

En bekant tyckte att jag skulle spela Mafia Wars. Ok, nåt att göra medan jag väntar på att nåt intressant ska ske.
Mafia Wars är ett spel som går ut på att klicka en miljon gånger på en liten gul ruta. Då får man poäng så att man kan klicka fler gånger på en annan gul ruta nästa dag.
Jättespännande.
Lade ner det efter att jag envist hängt kvar vid det alldeles för länge.

Fick så än en gång anledning till att använda Facebook till Ingenting.
Det jag numera gör att jag rättar in mig i ledet och är lika ointressant som alla andra. Men rätt vad det är kanske man snubblar över nåt spännande och då gäller det att vara på tå och dela med sig till alla.
Som till exempel att berätta att ett nytt blogginlägg finns ute.

Ni får hålla er ett tag till innan jag berättar om mitt förhållande till Twitter. Ni kan följa @mikkemannen så länge.
För jag har egentligen ett jättespännande liv. Och alla är intresserade av det.

Ikväll ska jag nog köpa ägg.

Den Moderna Människan

Jag är modern och ungdomlig. Tycker att jag hänger med i tiden.
Tyvärr är det så att när jag hoppar på något nytt och anser mig vara bland de första med något visar det sig allt som oftast att så inte är fallet.
Kommer jag igång med något nytt och berättar det för någon kan det bli så här:

*Jag: Jag har upptäckt en ny grej!
*Person 2: Jaså?
*Jag: Jo, Det är en ny grej från USA. (För allt nytt och coolt kommer därifrån)
*Person 2: Jaha, vadå för nåt?
*Jag: En maträtt som heter "Shuschi". Man äter rå fisk med ris. Alla i Stockholm äter det. 
*Person 2:  Sushi heter det och kommer från Japan där de har ätit det i flera hundra år. Och det behöver inte ens vara fisk i sushi. Rå fisk kallas sashami. Sushirestauranger har dessutom funnits i Sverige i flera decennier och du är en tönt. 
 
Jaha, där ser man. Det är nån jävla mytoman jag stött på. En sån där som hittar på fakta bara för att vara den som vet bäst.

*Jag: Öhhhh... jag tror du har fel. Jag ska minsann slå upp det i Bonniers Stora Lexikon när jag kommer hem.
*Person 2: Googla det direkt istället.
*Jag: Kan du vara själv. Bara för att du är så dum så kommer jag aldrig bjuda in dej på Fåndyykväll. Jävla bessermitter.
*Person 2: Besserwisser heter det...
*Jag: Du kan fan inte franska bättre än jag.
*Person 2: Det är tyska. Prata aldrig med mej igen.

Skammen och ilskan kokar inom mej och jag känner att jag måste komma med en ordentlig dräparreplik.
*Jag: Bajs!

Funderar på att skicka ett argt brev till honom. Inte ett vanligt brev. Det är förlegat.
Lyckas jag bara luska ut hans faxnummer ska han minsann få sina fiskar varma.

Sen går jag hem och tittar på Highlander igen. Den där Sean Connery är riktigt duktig skådis. Han kommer säkert slå igenom stort en vacker dag.

Nästa gång ska jag berätta om min relation till andra nymodigheter:
Facebook, Twitter och orsaken till den här bloggens existens.

There can be only One.

Motivation

Det finns perioder när allt bara känns skit. Alla råkar väl ut för det ibland. Och hur mycket man än anstränger sig blir det bara inte bättre.
Ibland infinner sig känslan utan någon som helst anledning. Den bara finns där och man vet inte riktigt vad man ska göra åt det.
Dessa tillfällen brukar tack och lov inte vara så länge och för det mesta går det över av sig själv efter ett tag.

Ibland kan det även finnas konkreta anledningar till att det inte känns så bra. Skulder, sjukdomar eller bara skitväder...
Oftast brukar det som sagt gå att trycka undan känslan och vänta ut den. "Det löser sig" liksom. Jag brukar försöka fokusera på det positiva i tillvaron vid dessa tillfällen och det hjälper oftast. Speciellt när det är nån liten skitgrej. Man kan ju själv påverka det mesta i sitt liv.

Men ibland kommer den här känslan av att inget blir bättre hur mycket man än anstränger sig. Vad fan gör man då?
"Det finns de som har det värre", kan man ju försöka med.
Hjälper det mig? Får jag det automatiskt bättre då?
Näe...
Gör man bra saker vill man ha nån slags cred för det. En klapp på axeln och ett "bra gjort" räcker långt.
Men se för fan till att inte sabba det med handling som förvandlar det till tomma ord. För om man inte känner att ens ansträngningar leder nån vart, varför då fortsätta anstränga sig?

Ni kanske förstår att jag är inne i en sån där dålig period nu. Trots att det finns så mycket positivt omkring mej. Problemet ligger nog hos mig själv. Jag har fokuserat på helt fel saker under en tid.

Men det blir ändring på det nu. Det är ju inte bara jag som blir lidande av det utan min familj drabbas också av att min energi och mitt fokus hamnar nån annanstans.
Och jag vill understryka att familjen är det positiva som oftast drar upp mej ur mörkret.
Nej, nu blir det andra bullar. Känner redan nu att det här inlägget blev en nödvändig ventil för att få ut lite aggression.

Passa er! Nu är jag på gång!
Puss och kram!
(och lite smisk...)

Back in business

Jag lever!
Jag förstår att ni varit oroliga igen.
Men jag har varit på studieresa i en månad. Jag har studerat sol, värme och intag av fast och flytande föda.
Studierna skedde i Thailand, Kambodja och Vietnam. Jag har klättrat på gamla stenhus i Angkor, förfasats över grymhet i Phnom Penh, krupit i tunnlar i Ho Chi Minh City och kokat räkor i Huay Yang. Bland annat.

Jag tror inte att ni vill ha hela månaden i detalj. Det blir lite mycket att skriva på en gång. Men jag kan ju ändra mej om nån verkligen vill. Får nog bli lite i taget i så fall.

När jag stack var det kallt. Alldeles för kallt. Jag har ju berättat vad jag tycker om kyla, så att dra till värmen kändes riktigt bra. Visserligen är det fortfarande kallt nu när jag kommit hem igen, men inte fullt lika kallt. Snön är borta och solen skiner. Så det finns hopp om framtiden i alla fall.

Tillbaka på jobbet är det mesta som vanligt i alla fall. En kollega mindre dock. Men i övrigt känner man igen sig. Ingen hade gett sig på uppgiften att röja på mitt kontor, så med hälsan som insats fick jag försöka reda ut vad jag egentligen pysslar med på jobbet.
JJ har sett till att hålla min stol varm medan P gjort sitt bästa för att hålla mikrobiologin i schack. Så det var ju rent i alla fall.

Kunde även konstatera att jag glömde mitt fina midjemått nånstans i Sydostasien. Fick med ett annat hem. Ett som var för stort. Då nya midjemått är dyra att köpa får jag tillverka ett själv. Det tar lite tid och det kräver karaktär. Men karaktären är det ju inga fel på när det gäller mig.
Dessutom finns det risk att midjemåttet gör ett flyktförsök i påsk. Det brukar det göra i alla fall. I år ska det inte lyckas fly som förra året, utan jag ska nog se till att det stannar. I alla fall så ska det inte lyckas ta sig särskilt långt. Måttet jag nu ska tillverka ska jag försöka göra hållbart. Inga halvfabrikat här inte.

Synd bara att mat ska vara så gott. För att inte tala om dryck. Vad vore livet om man inte fick njuta av en saftig köttbit nedsköljd med en kall öl och toppad med en rökig whisky med jämna mellanrum?

Nej, vi får väl fortsätta att tampas mot varandra, midjemåttet och jag. Känner mig rätt så segerviss. Semestern är ju slut - för den här gången...


Håll in magen!