Faderskap och att veta allt

"Pappa. Hur kan du veta allt?"
Det frågade min son mig för ett gäng år sedan.
Det var väl egentligen inte så svårt att svara på.
Jag fick helt enkelt justera hans verklighetsuppfattning genom att avslöja att så inte är fallet.
Men samtidigt blev man lite skrämd.
För i hans värld var jag kanske den mer eller mindre perfekta människan.
I alla fall var jag den som hade svaret på livsavgörande frågor som:
"Var kommer mitt i natten ifrån?" eller "När ska vi nånsin skaffa två toaletter?"

Fars dag har passerat.
Ingen dag som firas med pompa och ståt hos oss direkt. I alla fall inte med tårta och fyrverkerier.
Men kan man begära mer än att få kaffe på sängen och bli bjuden på bio av Sonen?
Inte kan jag tänka mej vad som skulle kunna göra det bättre i alla fall.

Det är speciellt att vara far.

Men hur lång tid kan det ta innan det känns naturligt?
Det kan fortfarande kännas lika nytt och skrämmande fastän det gått så många år sedan det blev ett faktum.
Att vara pappa när man själv känner sig som en ungdom kan kännas lite konstigt emellanåt.
Jag är ju inte lika vuxen som mina föräldrar alltid varit. Prestationsångesten finns alltid där;
Man vill ju vara den perfekta pappan, men hur mycket man än försöker så finns det alltid saker man kan göra bättre.
Och jag undrar ofta ifall de beslut jag tar när det gäller honom är de rätta. Det betyder alltså att man inte perfekt.
Att då och då -i detta fall på Fars dag- få känna att man faktiskt gör saker och ting rätt och att det faktiskt uppskattas är stort.

Däremot har jag den perfekta Sonen.
Inte för att han är guldaspirant i några officiella OS-grenar (ännu), utan för att han har alla egenskaper som just min son ska ha.
Så NÅT bra måste han ha fått ut även av mina gamla gener. Det fanns ju en person till att ta av som i mina ögon har bättre att komma med...
Men även om jag som stolt far gärna tar åt mig en stor del av äran är det ändå bara en liten del av det som formar honom.
Människorna runt honom är helt underbara. Jag har svårt att tänka mig att han skulle kunna ha det bättre.

Man snackar ofta om bortskämda barn, och visst kan jag erkänna att jag i mångt och mycket skämmer bort Sonen.
Men bortskämda föräldrar pratas det inte om så ofta. De måste ju också finnas.
I alla fall så är min sons föräldrar borskämda.

För vi har världens bästa unge...punkt.



Hoj hoj.